jennajo

Precis som rubriken...livet är som en berg och dalbana. Ena stunden är man högt uppe och nästa stund är man långt ner. Antar att det är livets mening, men kan inte alltid vara på topp. Spelar ingen roll vad det än gäller så kan man inte alltid vara på topp. Morfar har blivit sämre och befinner just i skrivandets stund på sjukhuset i Hudiksvall. Cancern har spridit sig till hjärnan. Så det är palliativvård nu som gäller. Så det är lite jobbigt nu. Sover lite halv risigt om nätterna..kan inte riktigt slappna av på nätterna i fall att telefonen skulle ringa. På dagarna kan man inte riktigt heller slappna av eftersom tankarna snurrar. Allt blir så verkligt helt plötsligt. För innerst inne så har ändå hoppet funnits där att han ska bli bra, även fast man innerst inne vet att så är inte fallet. Det kommer som en chock då beskedet kommer fast ändå inte. Jag vet att bloggen kanske inte är det bästa stället av skriva av sig på...men känner ändå att det är min blogg och jag måste gå göra som jag själv vill för en gångs skull. Slippa tänka på vad alla andra tycker och tänker ang. sekretes på nätet och så. Jag är väl medveten om att många kommer att läsa detta, men just nu skiter jag fullständigt i det. Måste få skriva av mig. Måste få skriva vad jag tänker på ( Detta är inte riktat till någon speciell utan till alla allmänt, så hoppas ingen tar åt sig). Jag är mycket bättre på att skriva av mig än att prata av mig...för vem skulle ändå förstå?? Jag är urusel på att beskriva känslor och tankar i talande ord...men dessto lättare är det att beskriva dem i ord som skrivs. Kanske jag borde gå tillbaka till att skriva dagbok??? Jag är ändå glad att jag har Johan som kan lyssna så bra och som verkligen förstår att jag är urusel på att uttrycka mig i ord som kommer från munnen, men han lyssnar ändå. Han är en verklig stöttepelare i detta skede. Han är min luft. Jag velar fram och tillbaka hur jag ska göra...om jag ska åka och hälsa på morfar eller om jag ska minnas han som han var. Det är frågan. Finns så mycket jag skulle vilja säga, men som jag ändå inte orkar. Jag vet att han förstår och accepterar vad jag än väljer...att hälsa på eller inte...det är den stora frågan.

Nog pratat om detta....måste ha med lite positiva saker i bloggen också. Helgen har rullat på i snabb fart. I Fredags jobba jag, lördag ledig och idag söndag jobb. I går ( Lördag) var det underbart väder ute. Johan och hans broder Niklas var ute och åkte skoter hela dagen...åkte tidigt på morgonen. Jag och Shira tog oss en riktigt lång och skön promenad i solen på förmiddan...var hemma strax efter lunch. Väl hemma kokade jag kaffe och gick ut i solen och satte mig. Shira hon sprang runt och lekte, mellanåt kom hon och la sig bredvid mig. Vi satt ute i solen och njöt från lunchtid till närmare 16.15 tiden. Så himmla skönt...ville nästan inte gå in. Väl inne hade solen gett mig en välbehövlig energi så jag städade kryddskåpet och bakade ett bröd med pizzastyle...var oregano och riven ost i...så gott. På kvällen åkte vi till Niklas och Lena för att hälsa på. Sen var det bara hem och sova så jag skulle orka upp i morse. Nu sitter jag här nyduschad och myser med datorn i knät. Shira ligger hoprullad bredvid mig och snarkar, Johan kollar på film. Vi väntar på att klockan ska bli 21.00 så vi kan kolla på Big Brother live :D Sen blir det sängen ganska så omgående efter det så man orkar upp och jobba imorgon.

//Jenny