Älskade Morfar
Hej!
Nu var det 4 dagar sen jag bloggade sist, men det har varit så mycket dessa 4 dagar så jag har inte haft ork eller tid att blogga heller. Dessa dagar har nog mest bestått i att gråta en massa....det har varit en jobbig tid. Morfar har nämligen inte varit så pigg under säkert ett år fram och tillbaka, men inte så att man funderat på vad det kan vara. Visserligen har man trott och haft sin lilla aning om vad det kan vara. Men ändå inte trott på det. Men förra veckan åkte han in på sjukhus för han fick så svårt att andas. Det slutade med att han hamnade på lungkliniken i Gävle med lungcancer. Trodde först att det var lungcancer på grund utav rökning men fick senare veta av läkare att det inte alls berodde på rökning utan asbets ( eller hur det nu stavas) Morfar jobbade som rörmokare i sina unga år innan han blev bonde och förr i tiden var det inga restrektioner över asbets. Men enligt prover nu så var det asbets som orsakat lungcancern. Asbets är tydligen väldigt farligt och orsakar cancer...men vem visste det för cirka 50 år sedan?? Ingen...då var det väll inget som var farligt. Hoppet fanns ändå där att det skulle gå att behandlas..att han skulle bli bra och få komma hem igen. Men så i måndags kom bakslaget. Det går inte att behandla och han skulle heller inte klara av en behandling. Det går heller inte att operera bort modertumören. Så i det finns inte så mycket annat att göra än att vänta ut det hela. Så i måndags kom chocken för oss alla. Tror jag har gråtit till och från sen i måndags hur mycket som helst. Hur ska jag kunna leva utan min morfar?? Min älskade morfar som nyss fyllt 70 år....varför kan inte han få några år till???? Tårarna rinner sakta ner för min kind just nu bara av tanken att morfar snart kommer försvinna från mig. Hur kan man bära runt på så mycket tårar?? Tårarna bara rinner ner för kinderna och inget kan jag göra. Vissa stunder går det bra men så vissa stunder så bara kommer tårarna. Mormor är på sjukhuset tillsammans med honom och ska vara där hela tiden. Mamma och hennes bröder turas om att vara där också.
Jag var ner i går och hälsade på...väldigt jobbigt att se honom ligga där. Men ändå skönt att få komma ner och träffa honom. Det är så offatbart allt...jag vet inte hur jag fungerar...jag fungerar inte alls. Tankarna bara snurrar runt i huvudet och svårt att fokusera. Känns som att jag inte tar mig för att göra något vettigt om dagarna. Men skönt ändå att komma ut på en promenad tillsammans med Shira och bara fundera en massa. Bara gå och gå.
Jag är väldigt tacksam till mina få men väldigt nära vänner som orkar lyssna på mig när jag ringer och tjatar i mitt. Men ni ska veta att ni är guld värda...hur skulle jag klara detta utan er???? Tusen tack för att ni orkar lyssna.
Sen vill jag också rikta ett stort tack till min underbara sambo som finns här för mig. Älskar dig!!
Ett stort tack till Shira också för alla gånger jag blött ner din päls med mina tårar. Men så underbart att bara krama om dig och gråta. Min älskade hund. Även fast du kanske inte förstår vad matte håller på med så är du ändå underbar!!
Kände att jag måsta skriva av mig. Finns så mycket som bara bubblar inom mig och som jag vill få ur mig. Men just nu känns det som om jag inte har så mycket mer att säga i verbala ord ( eller vad det nu heter när ord kommer från munnen..talet) utan jag kände att jag måste få ner allt i skrift...mina tankar och så.
Älskade älskade morfar....du får inte lämna oss...även fast jag vet att det är oundvikligt. Men bara tanken känns jobbig. Du ska veta hur mycket jag älskar dig morfar. Inget kommer bli sig likt den dagen du försvinner. Även fast jag/vi är införståd hur det hela kommer sluta så är det ändå jobbigt. Men jag lovar dig morfar att jag/vi ska hjälpa och stötta mormor så mycket vi kan.
//Jenny
Nu var det 4 dagar sen jag bloggade sist, men det har varit så mycket dessa 4 dagar så jag har inte haft ork eller tid att blogga heller. Dessa dagar har nog mest bestått i att gråta en massa....det har varit en jobbig tid. Morfar har nämligen inte varit så pigg under säkert ett år fram och tillbaka, men inte så att man funderat på vad det kan vara. Visserligen har man trott och haft sin lilla aning om vad det kan vara. Men ändå inte trott på det. Men förra veckan åkte han in på sjukhus för han fick så svårt att andas. Det slutade med att han hamnade på lungkliniken i Gävle med lungcancer. Trodde först att det var lungcancer på grund utav rökning men fick senare veta av läkare att det inte alls berodde på rökning utan asbets ( eller hur det nu stavas) Morfar jobbade som rörmokare i sina unga år innan han blev bonde och förr i tiden var det inga restrektioner över asbets. Men enligt prover nu så var det asbets som orsakat lungcancern. Asbets är tydligen väldigt farligt och orsakar cancer...men vem visste det för cirka 50 år sedan?? Ingen...då var det väll inget som var farligt. Hoppet fanns ändå där att det skulle gå att behandlas..att han skulle bli bra och få komma hem igen. Men så i måndags kom bakslaget. Det går inte att behandla och han skulle heller inte klara av en behandling. Det går heller inte att operera bort modertumören. Så i det finns inte så mycket annat att göra än att vänta ut det hela. Så i måndags kom chocken för oss alla. Tror jag har gråtit till och från sen i måndags hur mycket som helst. Hur ska jag kunna leva utan min morfar?? Min älskade morfar som nyss fyllt 70 år....varför kan inte han få några år till???? Tårarna rinner sakta ner för min kind just nu bara av tanken att morfar snart kommer försvinna från mig. Hur kan man bära runt på så mycket tårar?? Tårarna bara rinner ner för kinderna och inget kan jag göra. Vissa stunder går det bra men så vissa stunder så bara kommer tårarna. Mormor är på sjukhuset tillsammans med honom och ska vara där hela tiden. Mamma och hennes bröder turas om att vara där också.
Jag var ner i går och hälsade på...väldigt jobbigt att se honom ligga där. Men ändå skönt att få komma ner och träffa honom. Det är så offatbart allt...jag vet inte hur jag fungerar...jag fungerar inte alls. Tankarna bara snurrar runt i huvudet och svårt att fokusera. Känns som att jag inte tar mig för att göra något vettigt om dagarna. Men skönt ändå att komma ut på en promenad tillsammans med Shira och bara fundera en massa. Bara gå och gå.
Jag är väldigt tacksam till mina få men väldigt nära vänner som orkar lyssna på mig när jag ringer och tjatar i mitt. Men ni ska veta att ni är guld värda...hur skulle jag klara detta utan er???? Tusen tack för att ni orkar lyssna.
Sen vill jag också rikta ett stort tack till min underbara sambo som finns här för mig. Älskar dig!!
Ett stort tack till Shira också för alla gånger jag blött ner din päls med mina tårar. Men så underbart att bara krama om dig och gråta. Min älskade hund. Även fast du kanske inte förstår vad matte håller på med så är du ändå underbar!!
Kände att jag måsta skriva av mig. Finns så mycket som bara bubblar inom mig och som jag vill få ur mig. Men just nu känns det som om jag inte har så mycket mer att säga i verbala ord ( eller vad det nu heter när ord kommer från munnen..talet) utan jag kände att jag måste få ner allt i skrift...mina tankar och så.
Älskade älskade morfar....du får inte lämna oss...även fast jag vet att det är oundvikligt. Men bara tanken känns jobbig. Du ska veta hur mycket jag älskar dig morfar. Inget kommer bli sig likt den dagen du försvinner. Även fast jag/vi är införståd hur det hela kommer sluta så är det ändå jobbigt. Men jag lovar dig morfar att jag/vi ska hjälpa och stötta mormor så mycket vi kan.
//Jenny
Kommentarer
Postat av: Anonym
Beklagar verkligen Jenny!! Uscha
Postat av: Jenny
Tack =)
Trackback
